Pierre Anderzon - Fotograf

Ett gammalt inlägg som tåls att upprepas, och kommer upperapas av mig i många år framöver.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag skulle kunna skriva ett förbannat långt inlägg om Den Svenska Sjukvården. I min mammas fall så är det under all kritik. För att förklara för nytillkomna läsare så fick jag och min familj beskedet att vår mamma/maka, hade drabbats av en hjärntumör. Det beskedet fick vi den 4:e januari. Hon opererades på Linköping den 18:e januari. Den 26:e januari avlider hon till sviterna av nyss nämnda tumör. Hela den här historien har vart extremt chockerande för både mig själv och mina närmaste.

Hur fick din mamma beskedet om att hon hade en hjärntumör då?Jo då serrni, det fick hon i korridoren, med inte en enda anhörig närvarande. Bra sjukvård va? Knappast! Detta va alltså Värnamo Sjukhus. Sjukhuset som GUD glömde skulle jag vilja säga. Det fanns speciellt en Sjuksköterska. Jag skulle mer än gärna vilja skriva ut personens nämn här. Men eftersom idioten inte begått något brott, så kan jag inte göra det. Men jag vet hur han ser ut, och jag vet vad han heter. Och DET, mina vänner, det kommer jag aldrig glömma.

Mamma va lite vimsig, såg dåligt på vänster öga, iofs va hela hennes vänster sida åt helvete, just för att tumören satt på höger sida. Såg inte all maten hon hade på tallriken och sådana grejer. Då säger den här manliga, så kallade sjuksköterskan, efter att han ställt fram massa piller framför ansiktet på mamma: ”Du håller koll på dina piller nu va?”. Och så går han sin väg utan att hon ens hinner säga något. En annan sak som stör mig nått så förbannat, är när jag och T ska hämta hem mamma från Värnamo Sjukhus så finner vi henne i en 4-sal, SOM 5:E PATIENT. Och i denna sal luktade det från alla håll o kanter. Allehanda kroppsodörer och liknande. Spya, piss, skit m.m. Inte ett värdigt sätt att hanteras som patient för fem öre. Speciellt inte om man har en hjärntumör.

Vid detta tillfälle så står jag och T vid mammas säng och väntade på en arbetsterapeut som skulle förklara nånting. Om hur en rulator fungerade eller nått :S Under denna tiden så är det en annan patient som ber en sjuksköterska om ett glas saft. ”Ne det har jag inte tid med nu”-fick patienten som svar. Jag och T står bara och glor på varandra och undrade om det vi nyss hörde verkligen va sant. Att man får säga så till en äldre patient. Vi blev båda så chockade så vi självmant gick ut för att fråga en annan sköterska vart saften va så vi själva kunde hämta saft till den äldre patienten. Efter en stund fick den äldre damen sitt glas saft som hon så snällt frågade efter.

Sjukhuset i Linköping har hela tiden vart schyssta emot mamma och oss. Vad jag ser det som, så har dom egentligen begått 2 misstag. 1, Dom ringde aldrig till mammas fru innan hon skulle åka ner på operation. Mamma ringde dock hem, där jag fanns. Men hörde jag att telefonen ringde ? NEJ FAN HELVETE det gjorde jag inte. Och det kommer jag reta mig på att jag inte gjorde tills jag dör. Och 2, efter att mamma hade opererats, 1 eller 2 dagar efter, så nångång under natten hade mamma på nått sätt ramlat ur sängen. Hur FAN ska det ens få ske ? När jag frågade mammas sköterska om detta och nämnde samtidigt att ni har väl sidor på sängarna så att patienterna inte ska kunna ramla ur sängarna. Detta va de svar jag fick: ”Det kan va integritetskränkande för våra patienter om vi drar upp sidorna på sängarna”. Det va nog det mest idiotiska svar jag hört någon gång. INTEGRITETSKRÄNKANDE, och ? Hon hade ju för bövelen opererat hjärnan. Gjort är gjort. Går inte att få det ogjort dessvärre.

Hela den här grejen med morsans bortgång, begravningsplanering o så vidare. Det har vart tufft för oss allihopa. Det som är synd för min egen del, är att jag troligtvis kommer missa mammas urnsättning, för att jag jobbar då. Och ledigt kan jag inte ta då heller, just för att jobbet är väldigt nytt. Jag skulle säkert få ledigt om jag frågade, men det kostar samtidigt en hel del att åka tur och retur från Stockholm till lilla Gislaved. Jag är helt övertygad om att T och mina syskon kommer rådda det där i hamn utan mig. Jag känner att jag har gjort mitt. Jag kommer ju med all sannolikhet att återvända till Gislaved igen. Nångång. Men när, det kan jag inte svara på. Har ju trotts allt min Pappa kvar i Gislaved. Min Farmor och Farfar bor kvar där också. Och Mammas fru T också förstås

Detta va min version av det hela. Jag har inte skrivit något om detta innan, just för att jag har inte vetat hur jag ska skriva det...

1963-04-20 - 2012-01-26